Nu är det bestämt att vi flyttar.

Fredrik åker på utbildning till USA i tre månader och vi kommer ner på besök den sista månaden, sen åker vi hem till skolavslutningen och gör oss redo att flytta definitivt i mitten på sommaren.

Lika bra att få ut det. Hur säjer man det där med på bordet ..fram med det bara…Gud! Jag kan inte komma ihåg. Ni vet…inte lagt kort ligger, utan ?

Hur det känns menar jag.

Det känns ALLTIHOP på en gång, samtidigt som jag försöker förtränga det. Jag tänker…det är ju sen, inte nu, ja men det är ju två månader…hur länge som helst…Vilket ju är helt omöjligt att göra eftersom vi har ”EN HEL DEL” att förbereda innan den stora färden.

Jag är ju en så oerhört bekväm människa…så det som känns absolut värst för mig det är att vi måste starta allt detta med en tripp till USA.

Ja, men det finns en massa annat att ägna tiden åt än att förlusta sig. Och i flygplan och på flygplatser med tre små underbara sockerhjärtan som aldrig slåss!! Jag - ensam hur kul blir det??

Nej, jag är både nervös och ledsen och uppfylld alltså - allt på en gång. Och herregud att jag kommer att gråta…jag kommer att gråta så mycket att BARNEN får trösta mig och inte tvärtom.

Jag är ju en riktigt blödig typ.

Så känns det för mig och Fredrik får inte en chans att tycka att nåt känns…det är ju HAN som har ställt till med det hela så han får vara den som ser till att skeppet sakta går framåt…en oerhört påfrestande uppgift när man har med en som förtränger att göra.

- Jasså! Ska vi flytta? Hm, men det är väl jätte länge dit det kan ju inte vara någon panik.Så ibland blir det lite HÖGLJUTT här hemma, och då sätter jag mig och stickar…….

Ja-a för jag har fastnat i det också, (blogoholic och stickoholic)det blir en Åremössa i varje färg ni ska snart få se resultatet och sen blir det långa knästrumpor åt mig eller så ”bidde det ingenting” men så långt har jag inte kommit än….

Barnen då..ja de mår bra, de är van vid att det som bestäms inte alltid blir som det är bestämt åsså blir de jätte överraskade när det som bestämdes verkligen blir. Vi försöker också vara konsekventa föräldrar men det går ju inte …a-l-l-t-id…eller ?

De är faktiskt inte överförtjusta längre..men det beror bara på oss och på den långa handläggningen. Vi får börja om att preparera dem igen.

Hur som helst är det ju VI som BESTÄMMER eller hur!!

Det känns dumt att inte försöka göra det här och vi stannar till att börja med i tre år och om vi själva vill ytterligare ett år.

Och det känns bäst fyra år är länge..

Ja, då vet ni hur det känns - Frågor på det? Nej, jag trodde väl det så nu när vi vet det så kan vi allihop tillsammans undvika samtalsämnet så att jag

inte riskerar att ställa till med en scen.   CIAO!

Ja, jag har ju tidigare berättat om MITT beslut att låta barnen hoppa från garagetaket under lovet....Jag har haft lite våndor över det eftersom det visar sig att det bara är hos oss man får LOV att hoppa och det gör ju lätt att det blir många barn som kommer och vill hoppa och då undrar ju jag.

- Är jag ansvarig nu för att de inte gör sig illa ??? och det är en mycket obehaglig känsla....Så detta har ju lett till endel diskussioner mig och barnen emellan men också mellan Fredrik och mig...inte helt lätt.

Men då i helgen gjorde jag en upptäckt......vi har världens duktigaste kreativaste barn(eller hur Annica). De har gjort en video med alla hopp och lagt ut på youtube och det är inget hafsjobb kolla själva får ni se.(Ha på ljudet då blir det bäst) Alla inslag kanske man inte tycker är så bra men vilket arbete de har lagt ner.... Så då får man väl dänga till med den gamla etablerade frasen i såna här sammanhang.

"Det finns inget ont som inte för nåt gott med sig"