Händers betydelse, har slagit mig varje dag sista tiden.

Jag  har ju fått lära mig hur viktigt ett fast handslag är för att göra ett avtryck på den människan man möter första gången.

Jag är av annan åsikt.

Handslag är ytterst personligt och avspeglar inte bara den man är utan vem man är och vilken värme man ger.

Därför är det milda varsamma handslaget det som visar att jag inte har kommit för att ställa krav, jag kommer för att ge värme och för att deltaga.

I allafall i min värld.

Vi höll pappa i handen de sista dagarna i livet.

Alltid fanns en hand i hans hand.

Det kändes betydelsefullt och det var i händerna vi kände hans närvaro och också trodde vi, hans sinnestillstånd.

Eftersom han inte kunde prata med oss.

Var han varm och torr och inte svullen så kändes det att allt var bra att det var "lite" som vanligt.

Var han svullen kall och blöt undrade vi..........mår han bra?

Vi höll hans hand.

När barnen smyger in sina små händer i ens egen hand blir man helt varm.

Och jag vet att det inte är många år kvar innan de inte längre vill.

Jag slår ett slag för att hålla varann i handen så ofta det går.

Det är kärlek, trygghet och det ger sån värme.

Ciao!

Min pappa har dött.

Overkligt verkligt på en och samma gång.

Känslorna kastar fram och tillbaka.

Lite lugnare nu, men den lilla nyansen får snabbt en skiftning av sorg.

Jag pratar med pappa i mitt huvud varje dag,  jag tror på det.

Det känns bra och jag pratar och pratar och så kommer jag på att pappa tyckte att jag var en riktig "surrkopp" :), då lugnar jag mig lite.

Jag vill inte stressa.........honom.......men dialogen är levande.

Jag ber att pappa tar hand om oss, i vår sorg, tröstar oss.

Han måste det för han är min pappa och pappa ska alltid finnas där.

Så jag låter honom finnas i mitt huvud.

Ciao!

Man vill gärna tro att man kan göra barnen till " bättre " människor än en själv på nåt sätt.

Saker som man tycker är viktigt har man tänkt ska få en större plats i barnuppfostran.

Jag tänker på ödmjukhet, artighet, ärlighet, självständighet men också allmänbildning, världsuppfattning, miljö.......listan kan göras lång.

Men så rullar ju allt snabbt som en virvelvind och emellanåt är man så f-bskad att man vill flytta, eller att man vill att barnen flyttar redan nu de ska ju ändå flytta sen liksom.

Eller man flyttar till ett annat land där sopsortering bara är ett lå-å-å-ngt frågetecken i ansiktet, där man bränner sina sopor på gården, där koldimman tätnar varje kväll, där rökning är tillåten ö-v-e-r-a-l-l-t.

Och då faller alla teorier om den goda förebilden och att de inte skulle bli ett dugg som en själv.

Jag vaknar när Agnes ropar till mig,

- Tänk bara glada tankar mamma då går det bättre !!!!

Då undrar jag förståss,

- Hur kunde nåt så klokt komma ur en sjuåring ?

Eller när pappa brusar upp,

- Du är just en schysst pappa du !!

Egentligen så är det så att när det rullar på och vardagen hastar snabb som en virvelvind då uppstår tjafset, tiden räcker inte till.

Men när det verkligen gäller så visar sig ett stort mått ödmjukhet, artighet, ärlighet och självständighet - Och vi måste väl kunna ta åt oss äran  trots arga och inte glada tankar :)

Våra barn är kloka, självständiga, trygga och artiga individer de har egna reflektioner i livet som är långt mycket klokare än jag nånsin skulle kunna uttrycka.

De har kanske lite av mig och lite av Fredrik men vi är ju bra....Och de är våra och vi älskar de över allt annat.

Idag sista dagen i November ägnar jag åt att tänka på hur det blivit och hur det ska bli och jag tycker att vi lyckats, so far.

Jag väntar med spänning på framtiden.

Ciao!

Vad gör en människa kapabel till detta ?

Vad har saknats i uppväxten ?

Hur kan man vara  så totalt i avsaknad av empati, medkänsla ?

Hur sjuk FÅR man bli i vårat samhälle ?

http://nsd.se/nyheter/lulea/artikel.aspx?ArticleId=5026330

Ciao!

Jag känner mig uppriktigt förtvivlad och ledsen över vår yngsta son.

Han tycks ha tappat sugen.

Sugen att göra något. Det som lockar mest är TV:n.

Det första han gör på morgonen är att lufsa till soffan med täcket, slå på tv:n och sen kan han bli liggandes där......han vill ingenting. Han vill inte till hockeyträningen, ingen fotboll, han vill inget.......

Ishockey var sista året hemma det absolut bästa han visste, han blev helt förtvivlad om vi av någon anledning missade en träning.

Nu är han glad över alla tillfällen han får möjlighet att missa och han gör inte annat än funderar ut anledningar till varför han INTE ska kunna träna.

Kanske är detta en fas - en svacka som ska komma efter en tid.

Ibland så tänker jag,

Okey, han får säja till när han är redo.........jag ska ligga lågt han måste ju vilja själv.

Men samtidigt känns det viktigt att bryta detta åt honom, att dra honom ur soffan - tvinga honom helt enkelt.

Jag vet inte det är bara en känsla.

Men gud ska veta att jag varken är psykolog eller pedagog så mina motiveringsknep varierar i allra högsta grad från hopp och förtvivlan till ilska och vrede.

Jag blir förbannad rent ut sagt och han blir ledsen på mig.

Han hatar mig.....emellanåt och det känns svårt.

Det känns bara svårt...........

Ciao!

Min bloggpaus har blott och bart berott på att jag fått ägna mig och min hjärna åt olika uppfostringstrategier.

Borta är nu mamman som skjutsar, hämtar, sponsrar, skrattar etc. återstår gör den bazooka försedda med ”no more laughter”…..Vår tolvåring is driving me mad har gjort hela helgen och jag börjar ge upp faktiskt.

- DU BESTÄMMER INTE ÖVER MIG !!!!

Nej! Helt uppenbart inte.

Och hur återtar jag kommandot ??

Inte är det genom att gulla och ge vika – det utnyttjas till varje pris.

Och den hårda vägen leder till så mycket bråk som får taket att brisera.

Nej, jag får återkomma när livet känns lättare helt enkelt…………

Ciao!