Vi har våra små möten.

Igår var jag på frukostmöte. Det låter som nåt kort en träff, kaffe och så hem.

Men ne-ej, det är ju därför jag inte får nåt gjort här hemma till övriga familjemedlemmars förtret.

Jag dricker helt enkelt bort dagarna.

Ja, dricker fast kaffe förståss, men det blir ju lite samma sak..........?

Det är kul vi skvallrar och pladdrar och många, många timmar bara svischar!!iväg. Sen är jag så trött och utpumpad att tvätten, disken, dammsugaren får vänta tills jag har ett litet h-vete att ta hand om.

Men bloggen får aldrig vänta...det är ju min avkoppling att sitta och läsa och skriva ibland nyttigheter men oftast svammel.....det rensar.

Har ni märkt att jag har börjat svära en del när jag skriver.

Jag tycker inte om det.

Det ser inte bra ut, låter inte bra.

När det börjar hagla får ni varna mig......så att jag skärper till mig helt enkelt.

Idag var det Steffis tur, eller tur och tur man bjuder på kaffe om man vill och vill man inte så gör man som jag gjorde förra veckan.

Jag SMS:ade ett frukostmöte på en av restaurangerna i stan. Det gick det med. Och det var jätte kul. Så vi har våra små möten emedan dammet får vänta.

Det lättar up.

Ciao!

Agnes skulle kunna ge bort sig själv.

Hon pysslar och sysslar med små presenter hela tiden.

Slår in paket till de flesta i vår omgivning, ritar teckningar.

Sakerna saknar betydelse, det är så roligt att ge bort paket till nån som blir glad. Det är inte bara egen tillverkade saker som slås in allt från hennes smycken till dockor, små gubbar etc.

Det är jag som stoppar henne.

Förvandlar henne till en snåljåp.

-Nej, du kan väl inte ge bort den fina som du fick ........eller......varför ska du ge en present till...........

Så har jag funderat lite på det här och det här är just en sån där grej som man önskar om sina barn.

Att sakerna saknar betydelse i livet, saker ska inte ha livsvärde man ska kunna vara utan och om jag har nåt som nån annan gärna vill ha så önskar jag att jag kunde ge bort det utan att blinka.

Men JAG kan inte det,  jag vill ha själv.

Agnes kan, men snart har jag lyckats lära henne att saker är viktigt och inget man ger bort.

Hon har aldrig ångrat nåt hon gett utan tvärtom blivit jätteglad att få ge.

Så jag tänkte försöka att bita ihop och hålla god min tills den dagen hon vill ge bort sina doppresenter.......då blir det stopp!!!

- Ja, men det finns gränser även för mig.

Hur vackert det än verkar.........:)