Ja ha, idag var det meningen att jag fylld av inspiration skulle fota våren i Stockholm. Vitsippor, körsbärsblommor, tulpaner kanske en och annan tussilago….men amerikanarna lyckades ta död på min dag.

Jag hade ju ett möte bokat på ambassaden. Plötsligt riktades allt intresse på familjens egentliga huvudperson – Mói.

När jag väl var där vid 10.10 efter en resa som startat kl.05.00, då saknades ju ett kvitto på 1200 kr…

Vad då för kvitto ?? Ja, men för inbetalning för VISUM. Jag kan ju inte betala något som jag inte fått en inbetalning för, ingen har meddelat mig till vad, för vad ???

Nej, men nu gör vi det nu och då får du gå bort till banken (som ligger på andra sidan stan , borde ta fyrtio minuter att gå ) Göra en inbetalning och komma hit med originalkvittot (borde ta fyrtio minuter för dig att gå)

Alla som har varit på någon av ambassaderna vet att de ligger utanför stan vid kaknästornet OCH hur långt det är att gå till civilisationen.(borde ta fyrtio minuter att gå).

- You better be back before 11.30 because then we close for the day, then you have to come back tomorrow….

- Reverse, reverse….there is no tomorrow. In the country I come from we have no tomorrow.

Nej, det sa jag ju inte men jag tänkte det imorgon jag kan väl inte komma tillbaka imorgon…?

Så jag blev visad på en karta …

O-o-o-o, tänker Fredrik nu. Då gick du väl vilse ?

JA-A, det gjorde jag. Jag är den enda i historien som går vilse med kartan i handen…

Så det tog inte fyrtio minuter det tog en timme gissa om jag fick springa…jag svettades som en gris fick astma och ont i benhinnorna ja men ni vet alla symtom.

Försökte förklara att de skulle hålla sig undan för svininfluensan och allt.

Ja för det gäller ju att skydda sig mot alla svin även de som svettas som såna. (tror jag)

Men de ville inte höra de visiterade mig ändå tog min mobil och min kamera och det var då jag tänkte aldrig i livet inte ett foto ska det bli, vem vill minnas denna dag.

Jag var redo att lämna fotavtryck men de tyckte att det dög med de svarta fotspår mina svettiga fötter lämnade efter sig på stengolvet.

Väl inne på ambassaden var det bara fjorton före mig…..väntaväntavänta…

1 ½ timme, sen var det Mariah Hileina Bögstrom (min tur) och jag var så trött, arg, irriterad och sken som en sol för att inte avslöja mig.

- So you are going to visit your boyfriend an american in the airforce ?

- No, he is Swedish (stupid) tänker jag

- What is he doing in the airbase of Tacoma then ?

- He is studying a new airplane

- Is it your sambo ?

- Yes

- Where did you meet him ?

- We have been together for twentytwo years!!!!!!!(and where and why we met is not your business) tänker jag.Ja, för plötsligt börjar man faktiskt automatiskt tänka på ett annat språk.

- Do you have any children ?

- Yes, that’s why I´m here…(read your homework)tänker jag.

Åsså fortsatte det så hela tiden då det plötsligt slog mig.

Vi ska ju resa till ett U-land.