Jag känner mig uppriktigt förtvivlad och ledsen över vår yngsta son.

Han tycks ha tappat sugen.

Sugen att göra något. Det som lockar mest är TV:n.

Det första han gör på morgonen är att lufsa till soffan med täcket, slå på tv:n och sen kan han bli liggandes där......han vill ingenting. Han vill inte till hockeyträningen, ingen fotboll, han vill inget.......

Ishockey var sista året hemma det absolut bästa han visste, han blev helt förtvivlad om vi av någon anledning missade en träning.

Nu är han glad över alla tillfällen han får möjlighet att missa och han gör inte annat än funderar ut anledningar till varför han INTE ska kunna träna.

Kanske är detta en fas - en svacka som ska komma efter en tid.

Ibland så tänker jag,

Okey, han får säja till när han är redo.........jag ska ligga lågt han måste ju vilja själv.

Men samtidigt känns det viktigt att bryta detta åt honom, att dra honom ur soffan - tvinga honom helt enkelt.

Jag vet inte det är bara en känsla.

Men gud ska veta att jag varken är psykolog eller pedagog så mina motiveringsknep varierar i allra högsta grad från hopp och förtvivlan till ilska och vrede.

Jag blir förbannad rent ut sagt och han blir ledsen på mig.

Han hatar mig.....emellanåt och det känns svårt.

Det känns bara svårt...........

Ciao!