Jag har under veckan förstått att mina (våra) svårigheter kanske inte är så stora om man jämför.

Men det är just jämförelsen som kanske är svårast i stunden.

Mina reflektioner i livet blir mindre och mindre och smalare och smalare och tenderar i slutänden bara handla om mig själv och det jag upplever som svårt...jobbigt...träligt...som andra kanske skulle tycka var det bästa som hänt.

Tro mig jag försöker.

Ikväll har vi varit på afterwork och det var trevligt.

Första gången på länge som vi träffade folk, och då gick jag väl igenom garderoben femton gånger innan..ja, men herregud!! det var afterwork!!!!

Man vill ju kännas rätt och ändå blir det lite fel eftersom man bara ska vá.

Vi fick skratta mycket och pratade om våra hyresvärdar som alltid ska komma,

- Tomorrow five o´clock.

Men den morgondagen kommer aldrig och då plötsligt kan de dyka upp klockan två, tre dagar senare precis när man är på väg ut genom dörren.

- Nej, men du skulle ju ha kommit i tisdags klockan fem ???

- Ja, men jag kommer ju nu ???

Vad svarar man ?

- Det passar inte. Och då vet man att då blir det inte gjort......men...man vänjer sig.

Barnen gör ju likadant, får en platt liksom.

Man skäller som en bandhund (vá e´det ?)

- Plocka upp ALLA saker som ligger på golvet, ta på pyjamas, borsta tänderna, skärp dig........

- MAMMA !! Jag älskar dig.

Man vänjer sig vid det mesta.

Att det aldrig tycks finnas en morgondag.

Att det inte blir bättre med tiden.

Att man får ta det och leva  med det eller åka hem.

Att det är en kort tid i livet och som alla bördor gör det en till en "bättre" mer tolerant, ödmjuk människa ( eller tvärtom)

Detta är Helena i Pápa - Puskas Tivadar Utca - Ungern

- Godnatt!! Vänner - Where ever you are...........

(I´m here for sure )

Ciao!