Man flyttar in till en viss gräns sen avtar det.

Så fort det fungerar att leva och man kan finna tid och plats för avkoppling också, då avtar flyttandet.

När man inte längre snubblar på saker och det finns plats att sitta då vill man inte mer.

Alla dessa undanstoppade kartonger orkar man bara inte öppna och kolla i, man har ju så man klarar sig. Jag tex.har två par skor framme som jag varvar med fungerar utmärkt men det är snart inte mkt kvar av dem :)

Vardagsstöket kommer ikapp och man inser att man även här måste dammsuga och städa emellanåt, då slutar man flytta in.

Vi har det bra som vi har det, vi tar det sen.

Ja, men jag sätter den här så länge (och flyttar den sen ?) , men man flyttar inte på nånting sen, det blir som det blir.

Vi bor i ett underbart hus - på ytan, jag har säkert tjatat om detta förr MEN det blev ganska komiskt här när vi tillsammans med landlorden jobbade i köket...plötsligt när jag står där och sköljer potatis så lossnar väl HELA kranen från väggen, Vilken cirkus!!

Sen stockar det i diskhon och hela Niagarafallet rinner ut genom sopskåpet, en kran i badrummet slutar aldrig rinna och poolen "turns green" AGAIN....

Så om inte annat så VET de nu hur vi har det. Som att det skulle vara SURPRISE, de har ju bott här och konstigt nog är det alltid den som sålt kranen eller dushen eller rörmockaren eller klorförsäljarens fel ALLTIHOP!!

De är lurade helt enkelt (och vi oxå lite).

Ciao!