Idag har jag och barnen kört till Budapest och IKEA.

Fredrik flyger till Kosovo så då måste vi andra roa oss själva.

Jag hittade det som saknades i Filips rum, men tyvärr fortfarande inte allt.

Men nåja, man ska ju ha nå´t att göra senare också.

Vi åt köttbullar på IKEA….och just när vi sitter där som bäst så sätter Filip sin TANDSTÄLLNING i halsen…..

Jag som någonstans har anat att jag ”NOG” skulle klara att nödtracka mina egna barn, har nu blitt varse…

Ja, vad hände och vad gjorde jag ???

Han satt mitt emot mig så jag SÅG vad som hände.

Jag frågade om han kunde andas han nickade…bad honom tömma munnen..klev upp ställde mig bakom och bad honom försöka kraxa upp den…det var då han inte kunde andas och slemmet rann och jag laddade tre dunkar snett bakom skuldrorna och frågade flera gånger om han kunde andas……

Jag såg honom dö där på golvet på IKEA i Budapest och jag kunde inget göra …..så.

Jag skrek som besatt till alla människor i restaurangen

Och då, precis då tillsammans med en slemhög kom den…..upp i servetterna den så efterlängtade metallskenan…

En kvinna steg fram och frågade om allt var OK och jag orkade bara nicka, jag kramade om Filip satte mig ner och skälvde och skakade som ett asplöv invärtes.

Jag har ”flashbacks” hela tiden och det var bland de värsta ögonblicken i livet jag visste samtidigt som jag skrek på hjälp att det ändå skulle vara försent…jag såg honom verkligen dö där i mina armar och jag skulle inte ha kunnat göra något åt det…..

Efteråt handlade det hela mest om hur pinsam jag hade varit som skrek så…..skämde ut oss i en hel restaurang…Hur kunde jag ???

Om de bara visste vad jag är kapabel till !!!!!

Jag gissar att detta var INGET jämfört med vad man är kapabel till när det gäller barnen.

Oj oj att jag KAN.

Så ikväll har vi tänt ljus, ätit, och ska mysa med chips och läsk.

Och vad gäller de sneda tänderna så ska han få behålla dem resten av sitt liv, i alla fall om jag får bestämma.