Hej !

Jag hade inte tänkt prata om det eller ens berätta det för någon.

Men jag måste lätta mitt hjärta och då väljer jag att göra det här.

Eftersom det inte är så många som jag avslöjar det för när jag lägger ut det på webben :)

Ja-a jag har jetlag och har vaknat alldeles för tidigt. Men jag tar ju vara på tiden :).

Jag har ju liksom berättat om hela processen innan under och efter resan och då tänkte jag att vi är ju hemma nu och måste liksom göra bokslut och då tänkte jag att jag kan väl lika gärna berätta.

Resan har gått bra till och från inga problem....jag var ju förberedd på ALLT! och det var väl det att jag var så förberedd som jag tyckte allt gick bra, men ändå växer en besvikelse sig allt starkare.

Ni vet ju allt jag fick gå igenom med besök på ambassaden och läkarundersökningar och div.

Jag hade ju med mig en del i handbagaget men allt hade ordnats med skriftliga intyg så att inget skulle stoppa mig.......

OCH inte på ett enda ställe var det några problem eller hur ska jag säja ingen brydde sig liksom....Allt var sorterat i små påsar och jag tänkte när de såg sprutorna att nu, nu får vi se på lite drama....men nej!

Jag tror ingen såg dem. I USA kollade de våra pass stämplade och sen var det bara att hämta väskorna och gå !!!!

Jag blev liksom stående men...allt...jag var ju ett hot eller ?

Syns jag överhuvudtaget...men vi hade lite bråttom så jag kunde ju inte sätta igång och ifrågasätta varför just jag blev insläppt så lätt ...?

Men så tänkte jag att på hemvägen då, då borde de vara lite mer uppmärksamma jag ska ju visserligen lämna landet men jag kan ju ha med mig nåt OLÄMPLIGT....Så jag log lite för mig själv när vi gick igenom första säkerhetskontrollen allt var ordnat medicinerna med intyg i en låda, tandkräm och hudkräm smink och läppstift allt prydligt sorterat och lagt i genomskinliga påsar.

Då, då plötsligt var det en av vakterna som uppmärksammade min låda med tabletter och sprutor hon tittade på mig och sa.

- What´s the paper for ?

- It´s for you to see whats the medication is for.(och jag var så duktig)

- No need for that you can just hold them in your hand or put them in your bag.

Åsså fick jag bara gå......hon brydde sig inte ens om vad för medicin jag hade med mig bara den låg i en genomskinlig påse.

Jag gick ner på knä slet mitt bröst grinade och sa

- Stånga mig !!! Förnedra mig, gör något bara NÅGOT!!

Nej, så klart att jag inte gjorde men jag ville ju.

Hela flygresan så tänkte jag vad är nu detta sparar de verkligen på krutet tills vi kommer till Luleå...men på Kallax har de väl ingen tull ?

Vi behövde då aldrig passera någon. Så ni måste förstå mig all denna förberedelse för NOTHING!

Det lämnar ett hål liksom.

Ciao!

Snart vinkar vi Hej Då till Seattle och Hej Sverige och Luleå. Om drygt nio timmar sticker vi jag och barnen och lämnar Fredrik ensam igen 3.45 svensk tid går planet. Så vi har lite att göra om man säjer så.

Ciao!

Igår var vi på ett superhäftigt ställe med berg och dalbanor och vattenland med rutschkanor och flytflottar/ringar. Riktigt bra och förmodligen det enda barnen kommer att minnas härifrån :)

Jag har laddat upp en hel hög med bilder.

Ciao!

Idag var det dags för besök på museum.

Men egentligen inte vilket museum som helst.

Music museum var riktigt bra med studios att prova instrument, sjunga, spela in CD:s stå på scen och vandra runt och kolla instrument och artister genom tiderna och naturligtvis var en hel sektion avpassad åt JimiH som vi numer börjar kalla honom och jag börjar bli ett riktigt  fan faktiskt.

På science avdelningen fick man prova sesame street och familjen b-n ställde naturligtvis upp...se och hör hi hi hi...

Ciao!

Hur var det nu igen....Jo visst har jag sett på sjutton men C 17 och nu har jag  också sett det och försökt göra mig en uppfattning om hur stort det är.

Igår var det dags för studiebesök av familjen i detta `gigantiska flygplan´.

Det måste ju kännas lite ensamt att jobba i detta enorma utrymme om man inte befinner sig i kockpitt som är litet och kosigt som i alla flygplan även om det finns liggplatser i anslutning där i detta .

Stolar sitter upphängda längs väggarna inte supersköna men ändå.

William fick prova syrgasmasken en vid varje säte som räcker i 15 minuter en påse som träs med gummiring om halsen.

Agnes och William har intagit lastmästar position.

Lastutrymmet är enormt det tog en stund för Filip och William att gå längst bak och hur var det nu igen man får plats med 45 Volvo V70 i detta utrymme...

Familjen sitter samlad på stegen.....

Och vi har bara två dagar kvar i USA sen ärvi hemma. Home sweet Home.

Ciao!

Äntligen är den här som jag har väntat... :)

(tack,Annica)

Jag fascineras som sagt varje dag,

 inte bara över hur smarta barnen är, men också hur arg och besviken jag kan bli.

Prepubertala småpojkar är inte mycket att ha om jag ska vara helt ärlig.

Ständigt irriterade och förbittrade vad kan man finna som skulle kunna ge endast en liten gnutta glädje i livet ?  Ingenting..det finns inget som står i ens makt att erbjuda dessa varelser.

Glädjen är inte stor syster och bror.

Den varar inte för evigt…..den försurnas och förmultnas precis som allt annat.

Uppfostringsstrategierna tar aldrig slut och mina vänner det hjälper absolut inte att åka på andra sidan atlanten.

Jag försöker ge upp, verkligen….men det är svårt.

Värst är bråket syskonen emellan även kallat ”The never ending story”

med `the Army of Love´.

Jag skulle också vilja säja upp mig, men vi är nu förbundna tillsammans en gång av livets träd som fadern under högtidliga former klippte roten av.

Förbundna i själ och hjärta och det är väl just därför  det är så svårt.

Filip sitter vid poolen och funderar.

- Har du inget arbete mer mamma ?

- Ne-ej, fast jag har mitt arbete men är ledig från det nu.

- Får du fortsätta vara chef när du kommer tillbaka ?

- Jag är inte chef.

(Fast efter två månader utan pappa förstår jag att han sett ett chefsämne i sin mamma hi hi)

- Va, är du inte chef över en enda!!?

- Jo, jag är ju chef över dig :)fniss!

- Jaha, men jag ska sluta HA HA HA!

Ciao!