Äntligen är den här som jag har väntat... :)

(tack,Annica)

Jag fascineras som sagt varje dag,

 inte bara över hur smarta barnen är, men också hur arg och besviken jag kan bli.

Prepubertala småpojkar är inte mycket att ha om jag ska vara helt ärlig.

Ständigt irriterade och förbittrade vad kan man finna som skulle kunna ge endast en liten gnutta glädje i livet ?  Ingenting..det finns inget som står i ens makt att erbjuda dessa varelser.

Glädjen är inte stor syster och bror.

Den varar inte för evigt…..den försurnas och förmultnas precis som allt annat.

Uppfostringsstrategierna tar aldrig slut och mina vänner det hjälper absolut inte att åka på andra sidan atlanten.

Jag försöker ge upp, verkligen….men det är svårt.

Värst är bråket syskonen emellan även kallat ”The never ending story”

med `the Army of Love´.

Jag skulle också vilja säja upp mig, men vi är nu förbundna tillsammans en gång av livets träd som fadern under högtidliga former klippte roten av.

Förbundna i själ och hjärta och det är väl just därför  det är så svårt.