Jag vet det är skittråkigt att läsa en blogg som bara uppdaterar vädret hela tiden. Men jag måste försöka beskriva vad som händer.

Jag har inte varit med om nåt liknande.

Vi snackar alltså 13:e November. Typ två veckor till advent :)

Solen skiner och vi har 17 grader varmt.

Ja, det är fullt möjligt att gå ute i t-shirt jag har nyss promenerat runt kvareteret i t-shirt, inte bara t-shirt men ändå :)

Fåglarna kvittrar som på våren och en del buskar och träd har tveksamt börjat knoppa på nytt, som om att de är undrande ??

Rosorna slutar inte slå ut och det känns lite "Kalle bakom".

Vem har lust att planera julpyntet nu ???? Jag som älskar allt det röda och varma och stjärnor och stämning !!!!

Men jag vill inte ha vinter inte här för här blir det aldrig på riktigt bara kallt och rått och grått och ingen snö knappt i en evighet känns det som.

Nej, vår är bra här och vinter och snö där (hemma).

Ciao!

Igår surströmming   

Idag "Nordisk fest"...........med en massa mat från Sverige, Norge och Finland.

Solen fortsätter alltjämt att skina.

Jag vet inte hur varmt det är har inte varit ut ännu.

Såg IDOL från lulé igår, men inte fick man nån känsla, såg ingen jag kände igen. Men jag såg snön !!!! :)

Diskmaskinen har pajjat och allt tar så lång tid här så jag gissar att vi ska vara utan den ett tag nu :(

Huset är upp och ner och här finns ingen energi.

Imorgon är det Farsdag, det känns svårare denna gång.

Jag var inte hemma förra året på Farsdag och nu har jag ingen att ringa till. 

Jag ringer till mamma, för henne är det också en jobbig dag.

Nu till farbror Jansson som vi ska bidra med på festen.

Ciao!

Jag skulle kunna skriva en bok om livet här nere.

Här händer det hela tiden..........

Fast just nu händer det inte så mycket.

Ja, inte hos mig men kanske hos någon annan.

Jag väntar mest. Just nu väntar jag på att det är dags att skjutsa Filip till skolan.

Sen går jag nog en sväng på stan.

Kaffe, Cappucino......med nån ?

Sen väntar jag väl på att hämta barnen igen och då kommer det hända en jädra massa :D

Så ni ser, det händer hela tiden.

En bok - ja, det får det bli.,

Ciao!

Nu regn 14 grader.

Ciao!

Vilken kontrast.

I fredags 20 grader varmt, igår likadant.

William tog på sig shorts. Fredrik;

-William klä dig ordentligt !!!

- Men det är ju så varmt ????

- Det spelar ingen roll det är NOVEMBER !!

Så idag gick jag barfota på gräsmattan :D

Ciao!

Händers betydelse, har slagit mig varje dag sista tiden.

Jag  har ju fått lära mig hur viktigt ett fast handslag är för att göra ett avtryck på den människan man möter första gången.

Jag är av annan åsikt.

Handslag är ytterst personligt och avspeglar inte bara den man är utan vem man är och vilken värme man ger.

Därför är det milda varsamma handslaget det som visar att jag inte har kommit för att ställa krav, jag kommer för att ge värme och för att deltaga.

I allafall i min värld.

Vi höll pappa i handen de sista dagarna i livet.

Alltid fanns en hand i hans hand.

Det kändes betydelsefullt och det var i händerna vi kände hans närvaro och också trodde vi, hans sinnestillstånd.

Eftersom han inte kunde prata med oss.

Var han varm och torr och inte svullen så kändes det att allt var bra att det var "lite" som vanligt.

Var han svullen kall och blöt undrade vi..........mår han bra?

Vi höll hans hand.

När barnen smyger in sina små händer i ens egen hand blir man helt varm.

Och jag vet att det inte är många år kvar innan de inte längre vill.

Jag slår ett slag för att hålla varann i handen så ofta det går.

Det är kärlek, trygghet och det ger sån värme.

Ciao!

Min pappa har dött.

Overkligt verkligt på en och samma gång.

Känslorna kastar fram och tillbaka.

Lite lugnare nu, men den lilla nyansen får snabbt en skiftning av sorg.

Jag pratar med pappa i mitt huvud varje dag,  jag tror på det.

Det känns bra och jag pratar och pratar och så kommer jag på att pappa tyckte att jag var en riktig "surrkopp" :), då lugnar jag mig lite.

Jag vill inte stressa.........honom.......men dialogen är levande.

Jag ber att pappa tar hand om oss, i vår sorg, tröstar oss.

Han måste det för han är min pappa och pappa ska alltid finnas där.

Så jag låter honom finnas i mitt huvud.

Ciao!

Också kände jag den där handen på axeln igen.

Den som ibland ruskar mig gör mig medveten aldrig hårdhänt bara varsamt tills mina tunga ögonlock sakta "kippar" efter ljus i natten.

- Vad?

Så hör jag orden långt, långt borta.

- Lev, Lev, Lev nu!

Poetiskt?

Nej, bara vemodigt och väldigt sorgset.

Ciao!