Det är väl bra!!!

Jag brukar försöka komma ihåg dessa dagar för barnens skull. Ifjol gjorde vi både semlor och våfflor...........och for med till skolan.

Idag bakas det SNUS i vårt hus.

Det har pågått i flera dagar och det stinker.

Inga bullar.......ingenting...Uhuuuu!!!

Ciao!

Ända sedan USA i maj förra året har

GPS:n blivit en stor del av vårt liv. (Främst mitt).

Dagligt använd faktiskt….nästan.

Eftersom jag lider av ett obotligt dåligt lokalsinne, så har den många gånger varit en kompis i handväskan. I nöden.

Ni kan tro att jag mötts av undrande blickar, när handväskan plötsligt ropat;

- Gör en U-sväng !!

Fast så illa har det ju aldrig varit riktigt, bara nästan.

Men i alla fall jag tror att jag minns att jag skrivit om detta förut.

Jag tror att det tåls att upprepas.

Efter ett tag blir man ju bekant med gatorna här, hela stället, i många avseenden byarna runt omkring, det känns liksom som hemma   

Vid det laget har jag och GPS:n hunnit bli så pass goa vänner att jag VET att kostigen till vänster INTE leder nån annan vart än förbi den där bonden med häst och vagn.

Han som står där och skottar koskit, tappar spaden och förvånat stirrar in i bilen när man passerar i 10 km/tim.

- Näh, men Hej! Jag tar bara en liten genväg jag eh…?..tror vi?

Nej, den vägen tar jag ALDRIG mer.

Efter sju gånger lärde jag mig.

Har jag sagt att jag är lättlärd, kanske ?

Bara att jag kan väl lära mig så småningom.

Vi har aldrig blivit inbjudna på fika heller för den delen.

Ciao!

I see the light, I see the light.

Det går fort nu när årstiden bryter för en annan.

Kylan kryper snabbt på och här och var har träden börjat gulna lite.

I morse var det bara åtta grader och bilen kändes så kall. Än har vi inte fått skrapa rutorna men jag vet ju att jag blev riktigt överraskad förra året............jag trodde aldrig det skulle ske ??

Vi saknade till och med skrapor till rutorna.

Men nu vet jag att snart kommer man ut till en frostklädd bil inte har man börjat använda handskar så fingrarna blir röda och iskalla och man får sitta en stund och blåsa värme i nävarna innan man klarar vrida om nyckeln.

Men så kommer höstsolen sakta under dagen, diset lättar och luften känns hög och kall. Det är höst när den är som härligast.

I helgen ska vi städa gården.............

Ciao!

Det till hälften krossade huvudet hade nästan slitits av sin kropp och låg nu i en stor pöl av blod och hjärna. Ena ögat några decimeter ifrån, det hade tryckts ur sin håla och låg där blinkandes i chock.

Gjorde det verkligen det ? Såg jag att det blinkade för ett ögonblick, tänkte Åke.

Kroppen tog de sista krampaktiga tagen om livet, skakade, riste och blev till slut stilla. Allt blev tyst och stilla.

Åkes ben och armar kändes förlamade, han kunde inte släppa blicken från det trasade ögat. Skulle det blinka en sista gång.

Det var väl f-n vad det tog tid i tullen idag, tänkte Staffan som för flera dagar sedan startat sin resa med sin "boogie" från norraste norrland i Sverige.

Släpet hade han hakat på i skåne resan var inne på sin tredje dag och Staffan ville inget annat än leverera godset, vila och vända hem till familjen igen. Skulle det nu visa sig att det dröjer ytterligare en dag innan han får återse de sina ?

Äntligen tulltjänstemännen hade nogsamt gått igenom alla papper och tittat på lasten , nu fick Staffan klartecken.

Hade det inte varit för den där gråhårige äldre tulltjänstemannen så hade Staffan kört vidare för flera timmar sedan. Det är det här man aldrig vet när man kalkylerar med tiden tänkte Staffan. Nåja, det är bara att rulla vidare.

Leveransen skulle gå till ett litet samhälle i utkanten av Ungern väldigt nära Österrikes landsgräns. Han hade aldrig varit där förr.

Det tycker Staffan är så bra med att köra långtradare man vet aldrig vart man hamnar. Ja, man vet vart man hamnar men man har kanske aldrig varit där förr så det blir spännande att se.

Anna ringer förtvivlat till Åke,

- Du måste komma hem tidigare idag. Jesper kräks och jag tror Olle har feber. Det blir svårt att hämta Amanda på dagis. Jag har fullt upp här hemma.

- Jag ska bara jobba undan lite så kommer jag, jag tar upp Amanda på vägen. Är det okey ?

- Ja, det blir bra jag kände bara att jag inte visste vilket ben jag skulle stå på.

- Jag förstår det, jag löser det här så syns vi sen.

Anna och Åke har tre barn Amanda fem år, Olle två och ett halvt och Jesper sex månader. De flyttade till Ungern för ett halvår sedan.

Ganska precis när Jesper var född. Åke hade fått ett tillfälligt kontraktsjobb så de tyckte det passade bra att åka iväg från Sverige under föräldraledigheten.

Få prova nåt annat .

Men när barnen är sjuka blir det turbulent i tillvaron, det är svårt att räcka till. Åke ska räcka till på jobbet och räcka till för Anna och barnen, oftast går det rätt bra.

Anna är duktig.

Efter nån timme packar Åke ihop sina grejer, sätter sig i bilen och kör mot Amandas dagis.Vid infarten till staden finns en stor rondell där all trafik måste passera antingen för att ta sig in till det lilla samhället eller för att bara passera och köra vidare till nästa stad. Åke hamnar bakom en långtradare.

Mitt i rondellen stannar den för att släppa över en gammal man med gåkäppar, en i var hand. Han stapplar försiktigt och sakta över gatan.

Ödmjukt av långtradarchaffisen att stanna och låta den gamle mannen gå, tänker Åke.

Hade det varit i rusningstrafiken hemma hade man blivit fullständigt tokig,

men inte idag.

Solen skiner våren har fått alla träd och blommor att slå ut, det är varmt och man behöver bara ha ärmlösa skjortor eller t-shirts, barnens sandaler har dammats fram och det är så där ljust och härligt som det bara kan vara på våren efter en kall och grå vinter.

Den gamle mannen tar några stapplande steg upp för trottoarkanten. Långtradaren börjar sakta rulla.

Åkes blick har fastnat vid den gamle. Undra vem han är, var han bor, om han är på väg till affären för att brödet tog slut eller.?.....

Ett stapplande steg....Åke ser hur kroppsvikten förflyttar sig från mannens tår till hälarna ena käppen ramlar i marken han viftar med armarna för att återfå balansen men är för långsam, han är alldeles för långsam. Övervikten, bakåtvikten går inte att motstå. Fötterna lättar från marken under honom och han ramlar rakt baklänges ut i gatan. Hans huvud hamnar precis mellan hjulen på lastbilens släp och lastbilen. Långtradarchauffören ser ingenting. Lägger i tvåan, gasar och det Åke bara kan skönja i ett töcken är ett faktum.

Släpets hjulpar kör över mannens huvud.

Åke kan inget göra. Sitter som förstenad och är oförmögen att göra något. Någon på trottoaren påkallar chaufförens uppmärksamhet.

Ja, så var man här, tänker Staffan.

Bäst att knappa in rätt gatuadress på GPS:n även om städerna är små kan det ibland vara omöjligt att hitta rätt.

Han stannar till i en rondell passar på att ställa in GPS:n emedan han släpper över en gammal skröplig man över övergångstället.

Så ja, nu kan man rulla igen, få jobbet avklarat och sedan njuta en stund.

Körde han verkligen upp på trottoar kanten det rister i hela lastbilen......någon kommer springande och viftar med armarna på trottoaren.

I sidospegeln kan han se två ben skaka och sparka med kroppen gömd bakom lastbilen. Den gamle mannens ben. Gåkäpparna ligger slängda åt var sitt håll på trottaren.

NE-EJ!!!! Det kan inte vara möjligt...............vad har hänt ??

"Detta är för övrigt helt sant. Även om stora delar av historien är påhittade så var det just en sån här fruktansvärd olycka som skedde här i stan i våras, en arbetskamrat till F var först på plats. Och länge, länge hörde vi talas om det fruktansvärda som hänt. Länge lyste blodet på asfalten rött och länge låg blombuketter och ljus på trottoarkanten. Jag passerade där idag.....blommorna är borta, men jag tänkte på den gamle mannen och undrade vad som egentligen hände."

Ciao!

Fiskrens

vindrens

Nej, jag ska inte göra en lista. (men jag gillar verkligen listor :)

Har ni tänkt på hur fattig man känner sig när man rensat ur kylskåpet från alla förbrukade "bäst före datum".

Det liksom ekar....tomt.....när man öppnar dörren.

Ett tag tänkte jag, ska jag ändå inte kunna göra nåt hop-i-kok av allt detta. Men så kom jag på att det faktiskt kan bli helt livsfarligt. Har varorna gått ut så har de och en del gick ut för v-ä-l-d-i-g-t länge sen.

Ciao! 

TACK! För att ni frågar ??!!

Livet löper som jag förutspått vilket kanske kan tyckas rätt tråkigt inga direkta överraskningar men ändå ungefär som jag trodde att år 2, skulle börja.

Ganska välbekant det mesta.

Vi har inte längre några oöverskridliga förväntningar, vi köper det mesta ofta med en SUCK!!

Barnen klarar skolan med glans.

Filip har ju sitt ”lilla -------” men klarar distansundervisningen med bravur.

Vi har fem ämnen som vi stöttar honom i på hemmaplan. Slöjd, gympa, bild, musik och tyska.

Det var ganska intressant igår faktiskt.

Vi var på föräldramöte med våra svenskalärare.

Då frågar väl Fredrik om träslöjden.

- Jaha, svarar jag vad vill du veta? Jag är handledare i träslöjd :D Surprise!!!

- Ja, men då handledarn vad gör ni ? Och vad har du för verktyg att tillgå ??

Det säjer väl han som äger verktygsväskan och vet mycket väl att där finns bara mejslar och skiftnycklar och det är ju fin fina verktyg att slöjda med. NOT!

Jag tänker inte gå in på det men vi klarar det på vårt sätt vi slöjdar och grejar just nu en klädhängare…….faktiskt.

William går helt i den ungerska skolan förutom på svenska lektionerna.

Han läser engelska med amerikanarna. Det är precis som att en amerikanare skulle läsa svenska med svenskarna dvs. inte nybörjarengelska utan modersmål. Det är tufft.

Han bryter ihop över svårigheterna ibland. No Blame!!

Han läser matte med ungrarna som nu i Åk 5 läser matte som motsvarar Åk 7 hemma.

Det går bra men ibland sitter jag här och undrar om en elvaåring ska behöva ha så höga krav om det är rätt  liksom.

Agnes vår lilla fjolla, he he he.

Hon lever livet, går i trean fast hon inte ska egentligen men det går jättebra.

Hon sjunger och skriver egna låtar. Har med Fredriks hjälp lärt sig några ackord på gitarr.

Enda bekymret var väl när senaste låttexten handlade om,

” Du och jag på stranden hela natten Alexander” ???

Herregud !! Hon är bara ÅTTA år.

Så det är fullt upp med andra ord.

Större delen av min allra senaste tid har gått åt till att leta löss, döda löss, kamma löss och tvätta bort löss.

I själen kommer det att dröja länge innan man säkert är lusfri.

Ciao!

Jo rå, näh men .......jag kan logga ytterligare ett IKEA

IKEA - Wien

Basattnivet.

Ciao!

Åsså packar vi in oss allihop i bilen redan nästan bara två minuter på oss innan skolan börjar. Ja, jag förstår jag går händelserna lite i förväg.

Jag vaknar 6.30 (min stressklocka går ju alltid fem minuter för fort men det låtsas jag inte om att jag vet ;) eller man kan säja att jag vaknar men jag snoozar var tionde minut till klockan 7. Det har börjat höra till liksom.

Sen släpar jag min trötta tunga kropp till toan.

Jag har ju gått med i en viktklubb så snart är jag inte så tung längre.

Än så länge bara väger jag mig och läser tidningar – I form…….de andra räknar mat och jag vet inte…de gör en massa i alla fall.

Jag borstar mina tänder.

Det har blivit så nu för tiden att jag kan inget göra om jag inte borstat mina tänder, då för tiden kunde jag inte äta frukost med nyborstade tänder nu har det blivit tvärtom.

Jag klär mig och börjar väcka barnen undan för undan, det känns som hurmångasomhelst oftast och jag får göra om varvet flera gånger.

Jag kokar gröt till Filip (vilken prakt morsa!!!).

Tyvärr är han den enda som äter gröt. Det är bra, riktigt bra. De andra sitter och småfiser med lite mjölk, en macka, juice, yoghurt……………Ibland måste jag skjutsa F till jobbet då ska ungarna vara klara när jag är tillbaka men det händer ju aldrig så när jag stormar in haglar förmaningarna.

- Du får GÅ!!!!

Fast ingen får ju någonsin gå, de vet både jag och barnen. Det är bara ett säj som hör till.

En gång var det nära faktiskt…Filip….den lilla såskoppen jag gick ut till bilen och startade den, Agnes i hasorna.

När Agnes insåg att mamma åker nog utan Filip d-å  t-o-g  h-o-n  v-ä-l  h-u-r  l-å-n-g  t-i-d  p-å  s-i-g  s-o-m  h-e-l-s-t innan hon var framme vid bilen. Allt för att brorsan skulle hinna.

Sen går vansinnes färden mot skolan är vi riktigt sena girar jag in på trottoaren utanför skolan och ALLA dörrar går upp och ut springer en hel skolklass (känns det som) för att hinna i tid.

Glömde jag kanske nämna att varje morgon packas lunchpaket till alla tre, ni vet som hemma när de ska på utflykt med skolan.....men.....jag gör det VARJE dag !!!

Sen åker jag kanske och handlar…??...ibland.

Fast först ringer telefonen tre gånger. William: Du måste komma med min engelska läxa Agnes: Jag har lite ont i magen åsså saknar jag dig mamma Filip: Kom med min dator!!

Och då börjar resan om igen. Hem och hämta och köra och leverera.

Man kan ju tycka att det borde vara idé att kolla allt sånt innan…….Samma sak händer med badhandduken som ALDRIG hittar till kroken på väggen. Mitt senaste uttryck löd faktiskt,

- Vad är det som fattas in i huvudet när man ALDRIG fattar att badlakanet inte ska släppas i hallen eller på golvet i en blöt hög !!!!

Jag fick ingen kommentar bara stora ögon (men anade jag inte en viss eftertänksamhet).

Aldrig har jag anat någon eftertänksamhet när det gäller att packa det man behöver för dagen.

Men sen åker jag hem och dricker kaffe kanske städar jag, tvättar jag, läser jag, bloggar jag (som nu), eller så består dagen av en massa frukostträffar, luncher eller av att bara vara. Som idag viktmöte !!

Inte så där alldeles superhäftigt om jag får säja det själv. ”But it´s our life” :D

Ciao!