Min pappa har dött.

Overkligt verkligt på en och samma gång.

Känslorna kastar fram och tillbaka.

Lite lugnare nu, men den lilla nyansen får snabbt en skiftning av sorg.

Jag pratar med pappa i mitt huvud varje dag,  jag tror på det.

Det känns bra och jag pratar och pratar och så kommer jag på att pappa tyckte att jag var en riktig "surrkopp" :), då lugnar jag mig lite.

Jag vill inte stressa.........honom.......men dialogen är levande.

Jag ber att pappa tar hand om oss, i vår sorg, tröstar oss.

Han måste det för han är min pappa och pappa ska alltid finnas där.

Så jag låter honom finnas i mitt huvud.

Ciao!