Ända sedan USA i maj förra året har

GPS:n blivit en stor del av vårt liv. (Främst mitt).

Dagligt använd faktiskt….nästan.

Eftersom jag lider av ett obotligt dåligt lokalsinne, så har den många gånger varit en kompis i handväskan. I nöden.

Ni kan tro att jag mötts av undrande blickar, när handväskan plötsligt ropat;

- Gör en U-sväng !!

Fast så illa har det ju aldrig varit riktigt, bara nästan.

Men i alla fall jag tror att jag minns att jag skrivit om detta förut.

Jag tror att det tåls att upprepas.

Efter ett tag blir man ju bekant med gatorna här, hela stället, i många avseenden byarna runt omkring, det känns liksom som hemma   

Vid det laget har jag och GPS:n hunnit bli så pass goa vänner att jag VET att kostigen till vänster INTE leder nån annan vart än förbi den där bonden med häst och vagn.

Han som står där och skottar koskit, tappar spaden och förvånat stirrar in i bilen när man passerar i 10 km/tim.

- Näh, men Hej! Jag tar bara en liten genväg jag eh…?..tror vi?

Nej, den vägen tar jag ALDRIG mer.

Efter sju gånger lärde jag mig.

Har jag sagt att jag är lättlärd, kanske ?

Bara att jag kan väl lära mig så småningom.

Vi har aldrig blivit inbjudna på fika heller för den delen.

Ciao!