Också kände jag den där handen på axeln igen.

Den som ibland ruskar mig gör mig medveten aldrig hårdhänt bara varsamt tills mina tunga ögonlock sakta "kippar" efter ljus i natten.

- Vad?

Så hör jag orden långt, långt borta.

- Lev, Lev, Lev nu!

Poetiskt?

Nej, bara vemodigt och väldigt sorgset.

Ciao!