Det till hälften krossade huvudet hade nästan slitits av sin kropp och låg nu i en stor pöl av blod och hjärna. Ena ögat några decimeter ifrån, det hade tryckts ur sin håla och låg där blinkandes i chock.

Gjorde det verkligen det ? Såg jag att det blinkade för ett ögonblick, tänkte Åke.

Kroppen tog de sista krampaktiga tagen om livet, skakade, riste och blev till slut stilla. Allt blev tyst och stilla.

Åkes ben och armar kändes förlamade, han kunde inte släppa blicken från det trasade ögat. Skulle det blinka en sista gång.

Det var väl f-n vad det tog tid i tullen idag, tänkte Staffan som för flera dagar sedan startat sin resa med sin "boogie" från norraste norrland i Sverige.

Släpet hade han hakat på i skåne resan var inne på sin tredje dag och Staffan ville inget annat än leverera godset, vila och vända hem till familjen igen. Skulle det nu visa sig att det dröjer ytterligare en dag innan han får återse de sina ?

Äntligen tulltjänstemännen hade nogsamt gått igenom alla papper och tittat på lasten , nu fick Staffan klartecken.

Hade det inte varit för den där gråhårige äldre tulltjänstemannen så hade Staffan kört vidare för flera timmar sedan. Det är det här man aldrig vet när man kalkylerar med tiden tänkte Staffan. Nåja, det är bara att rulla vidare.

Leveransen skulle gå till ett litet samhälle i utkanten av Ungern väldigt nära Österrikes landsgräns. Han hade aldrig varit där förr.

Det tycker Staffan är så bra med att köra långtradare man vet aldrig vart man hamnar. Ja, man vet vart man hamnar men man har kanske aldrig varit där förr så det blir spännande att se.

Anna ringer förtvivlat till Åke,

- Du måste komma hem tidigare idag. Jesper kräks och jag tror Olle har feber. Det blir svårt att hämta Amanda på dagis. Jag har fullt upp här hemma.

- Jag ska bara jobba undan lite så kommer jag, jag tar upp Amanda på vägen. Är det okey ?

- Ja, det blir bra jag kände bara att jag inte visste vilket ben jag skulle stå på.

- Jag förstår det, jag löser det här så syns vi sen.

Anna och Åke har tre barn Amanda fem år, Olle två och ett halvt och Jesper sex månader. De flyttade till Ungern för ett halvår sedan.

Ganska precis när Jesper var född. Åke hade fått ett tillfälligt kontraktsjobb så de tyckte det passade bra att åka iväg från Sverige under föräldraledigheten.

Få prova nåt annat .

Men när barnen är sjuka blir det turbulent i tillvaron, det är svårt att räcka till. Åke ska räcka till på jobbet och räcka till för Anna och barnen, oftast går det rätt bra.

Anna är duktig.

Efter nån timme packar Åke ihop sina grejer, sätter sig i bilen och kör mot Amandas dagis.Vid infarten till staden finns en stor rondell där all trafik måste passera antingen för att ta sig in till det lilla samhället eller för att bara passera och köra vidare till nästa stad. Åke hamnar bakom en långtradare.

Mitt i rondellen stannar den för att släppa över en gammal man med gåkäppar, en i var hand. Han stapplar försiktigt och sakta över gatan.

Ödmjukt av långtradarchaffisen att stanna och låta den gamle mannen gå, tänker Åke.

Hade det varit i rusningstrafiken hemma hade man blivit fullständigt tokig,

men inte idag.

Solen skiner våren har fått alla träd och blommor att slå ut, det är varmt och man behöver bara ha ärmlösa skjortor eller t-shirts, barnens sandaler har dammats fram och det är så där ljust och härligt som det bara kan vara på våren efter en kall och grå vinter.

Den gamle mannen tar några stapplande steg upp för trottoarkanten. Långtradaren börjar sakta rulla.

Åkes blick har fastnat vid den gamle. Undra vem han är, var han bor, om han är på väg till affären för att brödet tog slut eller.?.....

Ett stapplande steg....Åke ser hur kroppsvikten förflyttar sig från mannens tår till hälarna ena käppen ramlar i marken han viftar med armarna för att återfå balansen men är för långsam, han är alldeles för långsam. Övervikten, bakåtvikten går inte att motstå. Fötterna lättar från marken under honom och han ramlar rakt baklänges ut i gatan. Hans huvud hamnar precis mellan hjulen på lastbilens släp och lastbilen. Långtradarchauffören ser ingenting. Lägger i tvåan, gasar och det Åke bara kan skönja i ett töcken är ett faktum.

Släpets hjulpar kör över mannens huvud.

Åke kan inget göra. Sitter som förstenad och är oförmögen att göra något. Någon på trottoaren påkallar chaufförens uppmärksamhet.

Ja, så var man här, tänker Staffan.

Bäst att knappa in rätt gatuadress på GPS:n även om städerna är små kan det ibland vara omöjligt att hitta rätt.

Han stannar till i en rondell passar på att ställa in GPS:n emedan han släpper över en gammal skröplig man över övergångstället.

Så ja, nu kan man rulla igen, få jobbet avklarat och sedan njuta en stund.

Körde han verkligen upp på trottoar kanten det rister i hela lastbilen......någon kommer springande och viftar med armarna på trottoaren.

I sidospegeln kan han se två ben skaka och sparka med kroppen gömd bakom lastbilen. Den gamle mannens ben. Gåkäpparna ligger slängda åt var sitt håll på trottaren.

NE-EJ!!!! Det kan inte vara möjligt...............vad har hänt ??

"Detta är för övrigt helt sant. Även om stora delar av historien är påhittade så var det just en sån här fruktansvärd olycka som skedde här i stan i våras, en arbetskamrat till F var först på plats. Och länge, länge hörde vi talas om det fruktansvärda som hänt. Länge lyste blodet på asfalten rött och länge låg blombuketter och ljus på trottoarkanten. Jag passerade där idag.....blommorna är borta, men jag tänkte på den gamle mannen och undrade vad som egentligen hände."

Ciao!

 

Chris

8 oktober 2010 08:21

Det hade ju nyss hänt när vi var hos er...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu har den multikulturella galan gått av stapeln i helgen Norrmän, Svenskar, Holländare och Ungrare gjorde detta nummer som blev mycket uppskattat. Ciao!   ...

I fredags firade vi en nio åring. Agnes födelsedag och jag lyckades beställa en jättefin och god tårta.     Fast det är klart att jag tvivlade på om det skulle bli nån tårta överhuvudtaget. Solen o värmen har åter kommit till Pápa. Jag hoppas h...

I'm sorry, är ju alldeles för dumt. Särskilt vill jag säja det till mamma, som har bloggen "nästan" som vår livlina. För alla er andra där bloggen inte har nån livsviktig betydelse så är det så att för nära o kära är det en länk till vårat liv, a...

Men snart mycket snart i en dator helt nära dig !! Coming soon on.............near you. Har inte glömt. I´ll be back Ciao! ...