Man läser om det hela tiden. Nu för någon vecka sedan i ”Kurren”Jag har lärt mig att det kallas Välfärdsapati- Och det är när föräldrar mer och mer förväntar sig att myndigheter ska hjälpa, uppfostra, och stimulera deras barn.När fler förlitar sig på experter och myndigheter blir risken stor att vi får föräldrar som blir passiva. Föräldrar abdikerar från sin roll som förälder.Vilket leder till att barnen för tidigt tar på sig vuxenrollen och tyvärr inte alltid klarar att sålla agnarna från vetet utan även de dåliga vuxen vanorna appliceras. Såsom rökning, snusning, alkohol och förmodligen en massa annat som våra inskränkta hjärnor inte hängt med på.Ändå har barnen med de flesta mått mätt det jämförelsevis bra. Sverige är på många sätt ett mönsterland om sådant som sjukvård, föräldraförsäkring, förskola, fritidsverksamhet läggs in i hälsoekvationen. Barnens fysiska hälsa är god. Deras levnadsstandard är relativt hög. Trots det finns en uppfattning att barnen inte mår bra. De som borde må bäst mår alltså sämst. Varför mår barnen inte lika bra som de har det? För att det ska kallas vetenskapligt måste väl alla påståenden vara grundade på forskning. Men som förälder känner jag spontant att man vet vari problemet ligger. Kära, kära vuxna och föräldrar umgås lite med era barn…tillåt inte barnen driva omkring på helgerna. Herregud! Hur svårt kan det va´?Ta gemensamt ansvar för barn ni ser driva omkring. Jag säjer det igen Ìt takes a village to……Det är samma sak här vi vill själva uppfostra och ta hand om våra barn vi vill inte att överheten politiker med hjälp av institutioner ska bry sig!! Be om hjälp med det du känner att du inte klarar vi föräldrar är bara människor vi kan behöva hjälp i den rollen och det är bättre att be om hjälp än att inget göra.För barnens skull !!!Jag har själv aldrig besökt Luleås gator på kvällen på helgen. Mina barn tillåts inte vara på stan på kvällarna de är alldeles för små dessutom.Jag har bara fått berättat för mig hur det ser ut och vilka som ”dräller”.Någonstans måste jag tro att de föräldrar som har barn som ”dräller”de vet det, men tycker man verkligen att det är bra ?? Så jag har en uppmaning till våra politiker:Föräldradagarna man får för att ta hand om bebisen borde istället för att delas millimeterlika mellan föräldrarna delas upp i bebisdagar och tonårsdagar, så att man tvingas vara med sin tonåring eller som jag ser det får möjlighet att få insyn i sin tonårings liv. Det är ju inte alla det går dåligt för. Men många föräldrar tycker att tonåringarna är så stora att de klarar sig själva, man behöver inte bry sig så mycket åsså sker en massa saker man inte har en aning om bakom ens rygg. Tonåringen tar på sig vuxenrollen för fort. Även som tonåring behöver man tas om hand av sina föräldrar.Jag är ingen tonårsförälder än men snart och jag hoppas att jag är välförberedd.

Jag har en kompis som för ganska länge sen hade ett väldigt fågel intresse.

Zebrafinkar om jag minns rätt, i en stor voljär – jag tror att det är så de jättelika fågelburarna kallas. Han odlade egna färger, dvs.parade fåglarna för att få fram vackra färger….en dag fick han för sig att han ville ha en skönsjungande kanariefågel.

En sådan inhandlades, men ville den sjunga…icke!! Byte på djuraffären skedde han fick en ny fågel som inte heller den sjöng.

Det är inte helt lätt att se skillnad på honor och hanar nämligen.

 I det här fallet så är det hanen som står för skönsången.

Hanarna sjunger inte heller om man sätter de tillsammans med en hona, de finner det meningslöst att locka till sig nåt de redan har…..lite intressant? Kan appliceras på andra hanar eller?? Hur många får blommor där hemma av sina kära?

Min vän fick till slut tag i den skönsjungande fågeln som aldrig ville vara tyst !!!

Sången var vacker i en dag, kanske mer ..men till sist åkte en filt över buren för att få den att tystna och så småningom åter till affären. Han gav mig en dikt en gång som är bland det starkaste jag vet…….

Så slet jag vingarna av fågeln och sade
- flyg då!
Bedjande såg den på mig och sa
-  Jag kan inte flyga, men jag kan sjunga för dig!
Ännu mer förbittrad slängde jag fåglen i väggen och skrek
- sjung då!
Bedjande såg den på mig och sa
- Jag kan inte sjunga men jag kan dö för dig!

Likt byarna i Afrika borde vi svenskar i bostadsområden och villakvarter bygga upp en känsla av att vi är….tillsammans, bry oss om varandra och ta hand om varandra.

Det är ju ingen lätt match att uppfostra barn det vet väl alla.

It takes a village to raise a child in Afrika- mer behöver inte säjas uttrycket är lätt att förstå.

Men man kan tydliggöra och göra vissa jämförelser.

Det finns en särskild förpliktelse i afrikanska byar (så tror jag vi skulle välja att uttrycka oss). Man tar hand om varandra. Även om man inte hör till samma familj så tar man hand om varandra.

Om du träffar en afrikan i Sverige så får du veta att regelbundet skickar man pengar hem till byn oavsett vilken lön man har. Man delar ändå med sig.

Vid ett giftermål i Afrika samlas man långt före till en middag hela byn och planerar och delar resurserna för att det ska bli så bra som möjligt. Vid begravningar finns hela byn med och stöttar den närmaste familjen i sin sorg. Bara för att man vet att sorg är tung att bära ensam (vem vet inte det).

Här hemma kan vi bo och leva helt utan vänner utan att känna våra grannar.

Ha en adress men utan att vara känd av någon i stan. Man kan begravas utan att någon är närvarande.

Och det förändras inte i städerna där blir kvarteren små byar där alla grannar umgås med varandra på kvällarna, delar drömmar, hopp, sorgliga saker och gläds åt att ha vänner att dela något med. Om någon flyttar ut från byn eller kommer tillbaka så är hela byn där och tar farväl eller tar emot.

Vi skulle så väl behöva den här byn i vårt samhälle. I västerländerna tenderar det att bli politikernas sak vad staden formas till att bli. Vi behöver en själ i samhället som lever och andas. Inte en institution med lagar och förordningar

Ingen skulle sparka sönder busskurerna då, eller göra inbrott i grannens hus det skulle vara allas ensak Om man frågar barnen i Afrika vad de vill med deras liv. Så svarar alla ungefär samma sak. De vill bli advokater, doktorer, och framgångsrika affärsmän. Det skiljer sig inte särskilt från vad våra barn vill bli. Men deras syfte är något helt annat. De vill bli framgångsrika för att kunna ge vatten åt sin by eller för att hjälpa gamle mor som inte nödvändigt är den biologiske modern.

Jag skulle vilja säja att:

Vart än man befinner sig på jorden. Om vi bryr oss lite mer, om vi hade tid för varandra i vår omgivning skulle våra barn älska oss mer och vilja ge mer tillbaka.

Om alla vuxna tar ansvar för varandras barn skulle vi ha ett samhälle i harmoni, inga slagsmål, inget våld, ingen förstörelse ingen mobbing. Det skulle vara allas ensak. Vi skulle välkomna varandra ta hand om varandra och se vad som sker runt om oss. Vi skulle aldrig tillåta att det som skadar andra får ske.

Förr i byarna runtom i Sverige visste alla allt om alla, rötäggen togs om hand, eller man såg åtminstone till att man visste vem som gjort vad…….

Idag är det lite fult att bry sig….. Man skvallrar.

Det är ju trist att busskurerna sparkas sönder men det är ju polisens ensak.

Om någon retas eller mobbas så beror det snarare på den som mobbas än på de som mobbar.

Nej vet ni vad jag ska ta en stilla promenad i vårsolen trots - 25  grader Under tiden ska jag fundera över `hur jag kan bry mig mer´…………