Jag har sista tiden ofta fått frågan,

-Hur går det ?, - Hur känns det ?

Jag svarar,

- Jo, tack det går bra vi har fina minnen från sista stunden tillsammans och det gör det lite lättare.

Så har jag funderat mycket på det där.

Det är ju inte så att man ständigt går omkring och gråter, eller ständigt tänker på att pappa inte finns mer.

Eller överhuvudtaget inte pratar om det, tvärtom.

Att prata har nog varit mitt bästa sätt att hantera det mesta.

Det är som om klockorna stannar.........två ...tre...gånger om dagen.

Jag försvinner bort i tankarna och så går livet vidare.

Ciao!